IfAs webbsidaFöreningen JAGs webbsidakontakta osssök jobb som personlig assistentom yrkettill förstasidanDessa länkar finns också nederst på sidan

Reportage om yrket
Håkan Pettersson
Håkan Pettersson

Första ögoblicket.
En krönika av Håkan Pettersson, assistansanvändare.

Klockan på väggen visar kvart i ett när jag gäspar och tänker att det är en stund kvar till arbetsintervjun, en stund kvar till att en ny personlig assistent kanske kommer in i mitt liv. En oformad lerklump som jag i bästa fall kan forma till mina ben, händer och röst. Ett känsligt redskap med förståelse som har kraft och tålamod att klara av oförutsedda situationer. Tiden har fört utvecklingen framåt jämfört med boendeservicens stelbenthet. Då var jag en del av ett löpande band. En del som inte hade mycket att säga till om. Nu står jag vid rodret själv och styr mitt livs skepp.
Jag ler åt mina högtravande tankar och ber Mia att sätta på kaffe.

–Vad heter han som ska komma på arbetsintervjun, frågar hon.
–Mikael har jag för mig. Han kommer om en kvart, säger jag så gott jag kan med min olydiga tunga.
–Ska jag ta fram din bokstavstavla?

Jag nickar och tänker: Det är nog bäst så att han inte blir rädd för mitt sluddrande. Jag hoppar till av dörrklockan och Mia kör mig till hallen. Med osäker flackande blick står Mikael i dörröppningen. Tafatt räcker han fram handen mot mig. Han måste ha lärt sig av någon pedagogisk arbetsförmedlare att man ska hälsa på brukaren först, tänker jag. Nej, var nu inte så cynisk, säger jag till mig själv, ungdomar av idag har en ganska upplyst syn på oss funktionshindrade. Dom hälsar naturligtvis på oss som på alla andra.

Jag gör en gest mot vardagsrummet och Mia säger att han ska hänga av sig och komma efter. I min korta tysta väntan tänker jag: Det här har jag gjort så många gånger men det är lika svårt varje gång. Det är nästan som att klä av sig naken inför en främmande människa, med min sparvbringa och mina taniga armar är det inte kul. Mikael sätter sig i soffan, ögonen far runt i mitt vardagsrum och ena benet hoppar upp och ner som en otämjd taktpinne. Kopparna klingar när Mia ställer fram dom på bordet. Hon sätter sig bredvid mig och samtidigt som hennes hand häller upp kaffet säger hon att jag pratar med bokstavstavlan.

–Hur funkar det, frågar han och tittar på Mia.
Mia ser förläget på mig när min nagel börjar skrapa mot tavlan.
–Det går till så att mina personliga assistenter säger vad jag skriver.
Jag ser det första ögonblickets samförstånd komma från det inre när han lättat konstaterar:
–Då kan jag alltså prata direkt med dig!

Håkan Pettersson, assistansanvändare

Till reportagen

FÖRSTA SIDAN - OM YRKET - SÖK JOBB - LÄNKAR - KONTAKTA OSS