IfAs webbsidaFöreningen JAGs webbsidakontakta osssök jobb som personlig assistentom yrkettill förstasidanDessa länkar finns också nederst på sidan

Reportage om yrket
Annica Jacobson
Annica Jacobsson

Annica Jacobson, fil dr och assistansanvändare:
"Det här är så mycket bättre än allt som någonsin funnits"

– Det är bara personlig assistans som utgår från det behov som personen med funktionshinder själv anser sig ha. I alla andra stöd- och serviceformer är det verksamheten och personalen som ställer upp reglerna, säger Annika Jacobson. Hon är en av de första som fick personlig assistans i Sverige och har dessutom doktorerat på ämnet.

– Personlig assistans handlar om att kunna anpassa sig efter en annan människas behov. En professionell personlig assistent är en person som är ganska fri från egna föreställningar och värderingar om hur andra människor ska leva sina liv och som tack vare detta kan känna glädje och engagemang i de arbetsuppgifter som han eller hon får i uppdrag att utföra. Kanske måste man som assistent känna sig ganska nöjd och tillfreds med sin egen tillvaro, för att kunna låta andra människor få forma sina egna liv på sitt sätt? funderar Annika Jacobson.

Åldern oviktig

Empati och förmåga att kunna tänka sin in i en ny situation är enligt Annika andra bra egenskaper hos en personlig assistent. Dessutom tror hon att assistenten måste ha en grundläggande förståelse för vad det innebär att ha assistans.

– Om jag och en bekant vill äta middag hemma en kväll är det självklart att vi inte vill ha en tredje person vid bordet. Men jag har aldrig varit med om att en assistent blivit sur eller arg för det. Det handlar om att vara en människa som möter en annan människa. Vissa personer har den förmågan, andra får den aldrig. Det har inte med ålder att göra. Det finns människor i min egen ålder som inte förstår det alls, säger Annika.

Personalen styrde

Som vuxen bodde Annika i 18 år i en lägenhet med tillgång till boendeservice innan hon fick möjlighet att organisera sin egen personliga assistans. Om sina erfarenheter från tiden med boendeservice säger hon:

– Verksamheten styrdes av en mängd regler. Om vi var flera som bad om hjälp samtidigt gav alltid toalettbesök förtur. Den här prioriteringslistan var gjord av personalen. Några av de anställda älskade verkligen sitt jobb – inte arbetsuppgifterna men att sitta och prata om oss hyresgäster nere i personalens fikarum.

Idén om att personer med funktionshinder skulle kunna ta kontroll över sina egna liv kom från USA.

– Plötsligt förstod vi att vi var kapabla att göra det här. Vi var pionjärer när vi kämpade för rätten att anställa egna personliga assistenter som skulle vara finansierade av samhället, berättar Annika.

1996 kom Annikas doktorsavhandling om behovet av integritet och identitet och hur utsatt personen med funktionshinder kan vara i relation till den som ger hjälpen. Hon beskriver där hur människor med stora fysiska funktionshinder upplever sina existensvillkor, bland annat att dålig hjälp kan vara sämre än ingen hjälp alls.

– Vi behöver alla så långt det är möjligt få en chans att förverkliga vår vilja och ha en gräns mot omgivningen. Det behöver inte handla om var man ska bo eller var man ska åka på semester utan kanske bara vad man ska äta till middag. Man mår inte bra om man inte får lära sig att känna efter vad man vill. Att inte sätta några gränser är ett sätt att slippa konflikter, men då blir man heller aldrig en självständig person.

Annika berättar om ett brev som gjorde starkt intryck på henne. Brevskrivaren ifråga hade aldrig fattat några självständiga beslut. I hela sitt liv hade hon varit beroende av hjälp från andra människor som i all välmening givit mängder av goda råd. Hon upplevde att hon inte hade någon egen vilja och att hon inte var en ”egen person”.

– Tänk om alla människor bara för en sekund skulle kunna tänka sig in i en situation där man förlorat sin autonomi eller inte kan klara sig själv. Att på kvällen när man gått och lagt sig i sängen våga tänka att ”nu får jag inte röra mig ur fläcken på en kvart”. Hur skönt det än känns de första minuterna kommer man efter en liten stund att vilja vända sig eller puffa upp kudden. I det läget ska man komma ihåg att man måste be en assistent om hjälp för att göra detta... Den här kunskapen har alla människor inom sig, det behöver man inte gå på kurs för att förstå.

Ett ömsesidigt utbyte

Det finns många föreställningar om relationen mellan assistansanvändaren och assistenten.

– Som assistansanvändare blir man betraktad som ständigt behövande. Men jag kan ju ha något att tillföra också! Det är faktiskt möjligt att jag och mina assistenter har ett ömsesidigt känslomässigt utbyte av varandra.

Assistentens roll

Assistenten ska känna sig bekväm på jobbet, samtidigt vill inte Annika att assistenten ska glömma sin roll och bli för hemtam.

– En assistent är inte en i familjen. En assistent som inte ser skillnaden och uppför sig som hon eller han gör hemma hos sig själv är inte schysst. Om en assistent fräser till mig kan jag inte fräsa tillbaka. Mina assistenter är inte beroende av mig på samma sätt som jag är beroende av dem. De kan gå sin väg om de vill, det kan inte jag.

Om den här typen av problem uppstår måste man prata om det med en gång, anser Annika.

– Kommunikation är en hörnsten i bra personlig assistans, säger hon.

Hon försöker själv vara så tydlig som möjligt. Redan under anställningsintervjun pratar hon med den blivande assistenten om sin syn på samarbetet. Hon är också noga med att en ny assistent får en bra introduktion och får gå dubbelt tillsammans med en erfaren assistent för att lära sig alla rutiner.

– Det är tufft att ha personlig assistans om man vill ha det på sitt eget sätt. Ändå är det här mycket bättre än allt som någonsin funnits tidigare.

Till reportagen

FÖRSTA SIDAN - OM YRKET - SÖK JOBB - LÄNKAR - KONTAKTA OSS