Jag gillar mitt jobb - om yrket personlig assistentIfAs webbsidaFöreningen JAGs webbsidakontakta osssök jobb som personlig assistentom yrkettill förstasidan

Läs i boken

Novellboken "Utan dig kan jag inte smaka på snön". Klicka här för att se en större bild.

Här kan du läsa ett utdrag ur varje novell.

Min storebror Thomas
av Britta Samuelsson
Läs läs mer här

Jag ska klara det
av Fredrik Wastesson
Läs läs mer här

Det kan man lugnt säga
av Annica Löfvenring
Läs läs mer här

Pappa är alltid hemma
av Sara Mauritzon
Läs läs mer här

Jag är dina armar
av Malin Byström
Läs läs mer här

Dagen efter
av Susanna Martelin
Läs läs mer här

Sommartider hej hej
av Marie Persson
Läs läs mer här

Your own kind of music
av Daniel Foxhage
Läs läs mer här

Utan dig kan jag inte smaka på snön
av Zusanne Bergholm
Läs läs mer här

In memoriam
av Anna Nilsson
Läs läs mer här

Klara och Jenny
av Madeleine Lönnö
Läs läs mer här

Någon annan kanske... men inte jag
av Åsa Tova Bergh
Läs läs mer här

Somliga har gröna fingrar
av Marie Winald Karlström
Läs läs mer här
En vinterdag
av Ulrika Westerholm
Läs läs mer här

Stor stark med sugrör
av Amanda Hellberg
Läs läs mer här

Tusenkonstnär sökes
av Yvonne Ojala
Läs läs mer här

Magiska ögonblick
av Anna Steén
Läs läs mer här

En av alla dessa dagar
av Annika Jacobson
Läs läs mer här

Ett liv utan ensamhet
av Charlotta Hayes
Läs läs mer här

Uteserveringen
av J P Wenayeto
Läs läs mer här

Janne
av Nicklas Lantz
Läs läs mer här

En dag med Tove
av Inger Gotlin
Läs läs mer här

Inte bara en syster
av Malin Holmberg
Läs läs mer här

Flykten till djungeln
av Anna Nyberg
Läs läs mer här

Minns du Martin?
av Michaela Lundell
Läs läs mer här



Min Storebror Thomas

- Han gillar inte filmjölk. Han brukar äta mackor på morgonen, säger jag medan Caroline häller filmjölk över fruktmüslin.
- Men Thomas, säger hon och stannar upp med filmjölkspaketet i handen. Det har du aldrig sagt. Vill du ha smörgåsar i stället?
- Fil går bra, får Thomas fram efter en stund och nickar medgörligt.
Det är typiskt Thomas. Han vill aldrig vara till besvär. Istället gör han precis som Caroline vill. Han lutar huvudet lite framåt så att hon kan sätta fast haklappen och tar sedan den terapeutiskt riktiga skeden i vänsterhanden, redo att påbörja filmjölksfrukosten.
- Jag har med mig dagens tidning, säger jag och vecklar ut den över bordet.
- Vi ska nog vänta med den, så du får äta i lugn och ro, säger Caroline medan hon raskt viker ihop tidningen igen.
Jag biter mig i tungan och anstränger mig till det yttersta för att hålla temperamentet i styr. Det irriterar mig att inte Thomas tar mitt parti och säger till henne. Inte ett ljud säger han. Helst skulle jag bara vilja kasta ut den där perfekta, vänliga Caroline. Hon har inte i vår familj att göra. Hon gör Thomas till en helt annan person.



Jag ska klara det

Det är den åttonde maj och i dag ska jag klara det. Jag ligger i min säng. Det är morgon. Det är den åttonde maj. Jag ska klara det. Rummet är mörkt men det läcker in lite ljus under rullgardinen. Ibland är den neddragen så att den sluter tätt mot fönsterbrädan och inget ljus kommer in där, men då hänger den inte riktigt sträckt och det kommer in ljus på sidorna. Ibland hänger den sträckt men då kommer det in ljusstrålar där nere istället. Solstrålarna når mig precis i ögonhöjd. Det är morgon och klockan är nog sju. Jag brukar vakna då. Det är den åttonde maj. I dag ska jag klara det. I går var det den sjunde maj och jag klarade det inte. Det får bli i dag.
Bea och Åsa kommer när som helst. Jag hör dem prata i trappuppgången innan de sätter nyckeln i dörren. När de har gått in byter de till tofflor och kommer in till mig. Nu hör jag att de kommer. Det är den åttonde maj. Nu har de fått av sig skorna och tar på sig tofflorna. Jag hör stegen och de kommer in till mig i sovrummet. Varje morgon skojar de något om att "här ligger du och drar dig Örjan när andra måste jobba", och jag grymtar till svar. Rullgardinen åker upp. "Det är den åttonde maj" säger Åsa och jag tänker att i dag ska jag klara det.



Det kan man lugnt säga

Jag närmar mig Fågelvägen 3 som så många gånger förut. Det är på dagen elva år sedan jag på darrande ben klev in i Annas liv för första gången. Åren har runnit fram som sand i en sil och jag har aldrig tvekat över mitt val av arbete, tvärtom har varje dag givit mig något värdefullt. Jag parkerar bilen och börjar gå mot det stora anonyma hyreshuset. Jag sätter nyckeln i dörren, öppnar och ropar som jag alltid gör:
- Hallå Anna, nu kommer jag! Solveig!
Peter, en av de andra assistenterna, lämnar en snabb rapport om natten som gått. För det mesta är det lugnt på nätterna hos Anna, men ibland uppstår förvirring när toalettbesöket leder till att hon tappar orienteringen i sin lägenhet. Då blir hon stående i nattlampans sken och vet inte var hon är. Flera gånger har hon stått så fram till morgonen. Alla försök att få henne att säga till har varit förgäves. Anna använder bara två meningar oavsett vilken situation som uppstår. Vi assistenter kallar dessa meningar för "de två".



Pappa är alltid hemma

På väg mot tvättstrecket stannar jag upp, det känns som han ropar. Jo, det gör han. Jag skyndar mig och ser Mattias skepnad bakom de igenimmade duschväggarna, hur hans huvud hänger.
- Mattias, hur är det?
Det är fruktansvärt varmt i rummet men jag stänger ändå dörren om mig så att han inte ska frysa. Öppnar försiktigt duschdörren. Han har slagit armarna om sig, håret ligger klistrat och vattnet strömmar ner över ansiktet. Jag ser inte om vattnet blandas med tårar, men jag ser det på hans kroppsspråk. Han vrider överkroppen, vaggar. Jag stänger av vattnet och lägger en handduk om hans axlar och en över hans knä. Mattias. Varför är livet så orättvist mot dig? Du hade ju en så bra morgon.
Jag sparkar av mig skorna, drar av strumporna och hasar snabbt upp mina byxor till knäna. Allt tar för lång tid – han behöver mig fort. Tar fram en tablett och häller upp vatten i glaset. När jag kommit in i duschen hjälper jag honom med tabletten. Han sväljer med visst besvär och grimaserar. Sedan sätter jag mig på huk och drar min hand fram och tillbaka ovanpå handduken i hans knä. Han kan inte känna det, men han hör att jag är nära.



Jag är dina armar

Hon kunde inte låta bli att titta på Jonas fast hon försökte, såg förbi honom samtidigt som hon sneglade. Hon visade in oss i något som såg ut som ett arbetsrum. En tjock, krämfärgad katt låg utsträckt på golvet tillsammans med en svart-vit och en rödstrimmig kattunge.
Kvinnan vände sig mot Jonas, rösten steg en oktav.
- Så, du vill ha en liten kattunge. Ja, de är ju mjuka och fina.
Hon lyfte den rödstrimmiga kattungen som lojt lät sig hanteras, placerade den i Jonas knä. Han försökte klappa den men missade, och kattungen studsade ned på golvet. Kvinnan såg tveksam ut.
- Katterna är som mina barn, mina ögonstenar. Jag vet inte om... Har han hjälp dygnet runt?
- Varför undrar du det?
- Jag menar... Om han inte har armar som fungerar, hur ska han då kunna sköta en katt?
- Jag är hans armar.
En kliché. Det var en del av informationen jag fick på introduktionskursen. Man skulle vara någons armar, någons händer, någons ben. Som om man skulle kunna skruva av sig själv och bara använda vissa kroppsdelar. Jag är hans armar, jag är hans vän, hans tal numera, han är den person i mitt liv som jag tillbringar mest tid tillsammans med. Han är min vän.



Dagen efter

Klockan visar på exakt midnatt när jag kommer innanför dörren. I köket är det fortfarande ljust, juli visar sig från sin mildaste sida. Utanför vajar träden i en långsam bris. Sommaren har oss alla förtrollade och mörkret får aldrig riktigt fäste på himlen. Jag letar fram telefonen och sätter mig vid bordet. Jag slår numret utan att tänka, det sitter präntat i minnet och i fingrarna; de far över knapparna som hade de ett eget medvetande. Det går fram oräkneliga signaler. Till slut går din telefonsvarare igång. Din ljusa röst är ackompanjerad av ett djupt brus som nästan tar över hela ljudbilden. Jag vet inte om jag ska lägga på eller lämna ett meddelande, men jag hinner inte bestämma mig förrän pipet kommer. Den förvånade tystnaden står mig upp i halsen och det dröjer ett par sekunder innan orden kommer loss.



Sommartider hej hej

När vi har gått en bit får du ett anfall. Samtidigt som jag håller i dig och pratar lugnt, försöker jag att med ena handen dra upp dragkedjan på midjeväskan och hitta Stesoliden. Din andning är ansträngd, det är ett otäckt ljud men jag är hos dig, är din livlina och trygghet, ditt lugn. Jag håller i dig och stryker dig över håret.
Det stannar några människor på håll och tittar. En liten flicka verkar tycka att det är otäckt och kramar sin mamma. En man med portfölj går förbi alldeles nära men tittar bara rakt fram, vägrar att möta min blick, vägrar att se. Ingen kommer fram och undrar om vi vill ha hjälp, fastän det nog är tydligt att jag har svårt med dragkedjan, att jag kämpar och stressar medan du sitter där och rycker.
Anfallet blir inte så långvarigt, det går över av sig självt. Skönt. Jag är så rädd att göra fel. Tänk om du dör. Tänk om det är jag som är med dig då, tänk om jag blir ansvarig. Tänk om jag inte skulle klara av att se dig dö.



Your own kind of music

På tisdagar jobbade jag så att jag mötte Pär i skolan på eftermiddagen och följde sedan med honom hem. När jag mötte Pär den dagen reagerade jag direkt. Något kändes inte riktigt rätt. Han verkade nervös. Kanske kände han sig fortfarande tyngd av att han inte hade låtit mig ta del av insändaren? Jag beslöt mig för att prata med honom om det efter skolan. Jag ville visa honom att hans integritet var det viktigaste i mitt jobb. Så jag funderade på hur jag skulle kunna inleda ett sådant samtal. Eftermiddagen i skolan rann iväg.
Pärs familj bodde i en liten enplansvilla. Hans mamma arbetade som chef för ett mindre företag. Hans pappa jobbade på ett lager och lastade pallar med truck. Pär gillade sina föräldrar, det märktes. Jag gjorde det också. Det fanns även en storasyster, men hon hade flyttat ihop med sin pojkvän i en lägenhet. Pär var ett sladdbarn.
Pärs rum var stort och ovanligt minimalistiskt inrett för en 14-årig kille. Vita väggar, två gröna växter och två affischer – en på Thåström och en på Imperiet – det var i stort sett allt förutom sängen, skrivbordet och teven. Jag tog sats för att våga prata med Pär.
- Pär, började jag.
- Du ska få se insändaren. Och du ska veta en sak. Jag litar på dig.



Utan dig kan jag inte smaka på snön

I dag faller snön, för första gången på mycket länge. Tyst och vit, som formfulländade bomullstussar dämpar den bullret från gatan. Det är mitt fönster vi talar om, jag bor tre trappor upp (det finns hiss!) i en tvåa. I köket och sovrummet vetter fönstren ut mot gården, det är i vardagsrummet jag sitter. Jag har valt att skriva ett brev till dig, som jag inte känner, och därför har jag ingen adressat.
Två unga killar åker kana på skorna på trottoaren, den ene sladdar skrattande omkull. Jag vet också hur det känns, hur snön luktar och letar sig in under kragen. Hur en hård snöboll känns som träffar mellan skulderbladen. Ändå känns det länge sedan. Du bör få veta varför jag skriver just till dig, du vill väl veta vad som hänt mig. Bilolyckan stod som en liten notis i lokaltidningen (du läste förmodligen serierna istället!) det stod att två bilar frontalkrockade, föraren dog och passageraren blev svårt skadad.



In memoriam

– Du fanns där i allra högsta grad och du var så mycket mer än det som kan rymmas inom diagnosbegrepp och handlingsbeskrivningar. Men om dessa hade varit min enda guide så kanske du hade placerats in i ett bekvämt handlingsschema, vad vet jag. Det gick faktiskt rätt fort att lära sig att förstå dig. Kommer du ihåg att vi ibland hittade på nya ord eller ljudkombinationer, ett hemligt språk som bara vi förstod? Åh vad vi skrattade när andra trodde att vi försökte lura dem. Vi prövade att lära oss lite teckenspråk också, minns du det? Ditt älsklingstecken var "jävla groda", det tecknade du varenda gång du såg mig.



Klara och Jenny

Jag känner att det rinner ganska mycket just nu ur vänster mungipa. Klara reser sig och jag tänker att nu har hon säkert fått nog.
Hon går fram till mamma och viskar:
- Har hon något förståndshandikapp?
Mamma svarar att de inte vet, och inte läkarna heller.
- Det har inte gått att mäta, eftersom hon har så svårt att kommunicera. Men jag tror att hon fungerar normalt, fortsätter hon och tittar på mig med sin "mammakärleksblick".
Jag tittar tillbaka, och hoppas att mina ögon säger att egentligen vill jag inte ha någon assistent alls. Jag vill bara vara med min mamma. Hela tiden!



Någon annan kanske...

Nu stundar sanningens ögonblick: det livslånga avtal jag aldrig kan svära mig fri från. Det är nämligen jag som är chefen här på bygget. Jag jobbar inte längre inom vården. Är patient istället. Berättigad till personlig assistans. Rörelsehindrad utan återvändo till det en gång så förutsättningsmättade livet.
Livet slår. Ibland med häpnad. Det händer.
Vid 28 år slogs tillvaron en stund i spillror av en hastig (och jävligt olustig) explosion i min ryggmärg; ett blodkärl smällde och sedan var ingenting sig likt.



Somliga har gröna fingrar

Din assistent däremot vet allt. Hon vet vilka knep hon ska ta till när du är på dåligt humör och slänger traktorer omkring dig till exempel. Medan vi andra duckar börjar geniet att sjunga. Självklart i ass-dur och om traktorer. Och vad gör du då? Sjunger med, så klart! Och plötsligt ser livet helt annorlunda ut för oss andra stackare som ligger inknölade under kökssoffor, bord och stolsben. Medan ni skrålar försöker vi, så osynliga vi bara kan, tigande resa oss upp innan någon ska hinna se oss.
Någon? Assistenten, förstås. Vad tror du vi ger för intryck där vi ligger? Inte särskilt gott. Men det är bra man vill vara.



En vinterdag

Jag åkte ut till toa, samma procedur med lyften.
- Vad vill du ha till frukost? frågade Lisa när jag satt på toastolen.
Gröt, tänkte jag.
- Yoghurt? sa Lisa.
Åh nej, yoghurt, tänkte jag och frös ännu mer bara vid tanken.
Jag hörde hur Lisa slamrade med frukosten medan jag förväntades göra resultat på toa.
Så ringde telefonen, Lisa svarade. Det lät som om det skulle kunna vara mamma, hon ville nog att vi skulle åka och hälsa på henne. Jag hörde Lisa säga:
- Ja, det vill hon säkert.
Efter en stund kom Lisa in på toaletten och berättade att min mamma hade ringt. Det var som jag trodde. Jag måste alltså ut i vinterkylan. Det var bara att acceptera.
Jag blev inkörd i duschen. Innan vattnet blev tillräckligt varmt frös jag så jag nästan hoppade ur stolen. Lisa skrattade och sa:
- Så kallt kan det väl inte vara? Sådana kommentarer retar mig.



Stor stark med sugrör

Smärta kan jag leva med. Enkelt.
Magkatarr, sprutor, ryggvärk, infekterade trycksår.
Det rör mig inte på djupet.
Skam - det är en annan sak.
Kommer jag någonsin att vänja mig? Vill jag vänja mig? För vad skulle det betyda, vad skulle det säga om mig som människa, om jag en dag bara slutade skämmas över mitt eget bajsluktande bajs, mina fläckiga lakan, mina svettiga armhålor, plitorna på baken?
Det spelar ingen roll om det är pappa som hjälper mig, eller Karin, eller en total främling. Det är lika illa. Jag vänjer mig aldrig vid skammen.
Gränsen drar jag vid kompisarna.
Jag skulle egentligen vilja dra gränsen vid familjen, men det är helt enkelt inte praktiskt.
Jag vill inte fira jul med assistenterna, inte ens med Karin, det skulle ju vara hemskt för både dem och mig. Och för familjen.
Men familjen är van, inbillar jag mig. Van vid åbäket. Van vid plikten. Van vid att titta på mitt skrev utan att se. Jag skäms över vad mitt handikapp har gjort med min familj. Men jag vill inte att mina vänner ska hjälpa mig på toa. Då skiter jag hellre ner mig.



Tusenkonstnär sökes

Jag lossar bromsarna på rullstolen och ger den en mjuk knuff.
- Okej, sov gott då! säger jag.
Och Bodil skrattar förtjust åt skämtet.
- Va? säger jag. Är det något fel?
Och Bodil skrattar ännu mer och det ena benet följer med i skrattet.
- Vadå? Måste jag också komma med?
- Jaa! kvider Bodil och skrattar ännu mer.
- Jaha, jamen då gör jag väl det! Jag reser mig ur soffan och följer henne till sovrummet. Bråkar med lyften igen. Funderar lite över scenariot trasig lyft. Vad skulle jag göra om den slutade fungera?
Att få komma i säng är efterlängtat. Kläderna lägger hon själv i tvättkorgen och ryser av förväntan när jag halar fram nattlinnet med blåa ränder och lång ärm. Hon pekar på det med sin knutna hand och vill genast få på sig det. Vi trixar det över huvudet, får i spända armar och drar ner det över ryggen.
Därefter ligger hon i sängen med sina ulliga sockor om de kalla fötterna och täcket uppdraget till näsan. Där kan hon gömma ansiktet och andas ut. Nu är det hennes tid. Då behövs ingen välvillig assistent.



Magiska ögonblick

Det finns dagar då dörren till hennes medvetande är vidöppen och hon är alert. Då är hon skojfrisk och tecknar "färdig" mitt i måltiden och gapskrattar. Hon tycker att det är förfärligt roligt när jag spelar med och säger, samtidigt som jag tecknar med hennes händer:
- Nu ska vi fortsätta, ta bort din hand!
Andra dagar står dörren bara på glänt och dagen går åt till att göra allt så behagligt som möjligt för henne. Hon tycker att det är skönt att få sitta i min famn en stund eller ligga och pingla med lite leksaker. Det är också uppskattat när vi ligger nära varandra och jag håller om henne. Beröringen är ömsesidig även om hon saknar förmågan att hålla om mig så som jag håller om henne.
Det är ett av våra magiska ögonblick - de som gör att jag orkar gå vidare och arbeta.



En av alla dessa dagar

Värken var det första hon kände. Det var likadant varje morgon. Sedan kom ljuset. Det började bli vår, och solstrålarna smög sig uppfordrande in genom persiennerna allt tidigare för varje morgon.
Emma avskydde att vakna på morgnarna. Kroppen som hade legat alldeles stilla hela natten, värkte mer än någonsin. Hon kände också sin fysiska begränsning extra mycket. Det var som om hon aldrig mer skulle kunna röra sig en enda millimeter. Ångesten bultade i kroppen. Skulle hon verkligen lyckas ta sig upp i dag också? Tänk om hon var sjuk! Hon blev alltid så svag när hon blev dålig. På något sätt var hon ständigt rädd att bli sjuk.
Hon drog några djupa andetag för att lugna ner sig. Då hörde hon hur Erik grymtade i sömnen. Plötsligt kändes allt bättre. Erik gav henne så mycket. Han tillförde hennes oroliga själ en stor portion trygghet. Livet hade verkligen förändrats sedan de möttes. Ibland var det svårt att minnas hur tillvaron hade varit innan Emma hade träffat Erik. Då hade hon tvingats att lita till sig själv i alla lägen. I dag kunde hon inte förstå hur hon hade orkat leva så.



Ett liv utan ensamhet

Jag föddes in i ett beroende: ett beroende av andra människor. Det gör förvisso alla, skillnaden är att mitt aldrig tar slut. Jag lärde mig aldrig att gå eller tala, och därför måste andra göra det åt mig. Detta gör de under dygnets alla timmar. Jag är aldrig helt ensam. Bara någon i min situation kan till fullo förstå vilken välsignelse ensamheten kan vara, tystnaden. Och bara någon i min situation kan helt och fullt uppleva utsattheten som detta tillstånd kan försätta en människa i.
Mitt beroende är ett faktum, inget man kan göra något åt. I ensamheten är jag hjälplös, utan armar, ben och förmåga att kommunicera. Det är därför jag har försetts med personliga assistenter. Mitt liv är kantat av dem. De är min livlina och min boja. Så kommer det att vara i resten av mitt liv, tills jag drar mitt sista andetag.



Uteserveringen

När vi hade väntat ganska länge på maten gick jag fram och frågade:
- Hallå, när kommer maten?
- Just det, jag har fixat en plats till er där inne, sa mannen som jobbade där.
- Varför då? undrade jag.
- Det är bättre inne, där finns mer plats, sa han.
- Du, jag tycker att du ska säga det själv till Kalle, sa jag till honom.
Mannen sa så elaka saker att man inte kan tro att det är sant.
Kalle blev arg och jag blev arg och alla tittade på oss. Vi kunde inte förstå varför vi skulle byta plats. När servitören höjde rösten, då höjde vi rösten ännu mera. Vi vägrade att gå in. Till sist kom maten.
Gud vad folk tittade på oss; en svart kille och en svensk kille i rullstol i konflikt med en servitör.



Janne

Det tog rätt lång tid för mig att jobba bort mina egna fördomar. Fördomar jag trodde att jag inte hade. Jag var övertygad om att jag tyckte att CP-skadade personer också var människor. Det visade sig att det var lätt att intala sig, men desto svårare att verkligen känna och leva upp till. Så jag kanske inte ska klandra de vi möter på gatan allt för mycket. De vet ju inte, som jag, att under dreglet och bakom de konstiga ljuden finns en underbar och vacker människa som älskar att diskutera politik och skriva poesi.
Janne och jag kallar de som inte förstår för Cepo. Cerebral parespolisen. Det är de som vänder bort sina huvuden. Janne säger att det är för att vi inte ska förstå att de har oss under uppsikt.



En dag med Tove

- Vad vill du göra? undrar Tove.
Hon tittar på mig och står helt stilla och väntar på mitt svar.
- Vad vill du själv? undrar jag tillbaka.
- Vet inte, svarar Tove snabbt och snubblande.
- Tänk efter, säger jag tillbaka.
- Vet inte, kommer svaret.
Sedan sitter vi och spelar Fiaspel med både gula, röda, gröna och blåa pjäser. Tove vill helst vara röd och gul. Då är jag blå och grön. Då är det som det brukar vara och vi knackar på med pjäserna. En efter en går de ut och till sist har klockan också gått och nu är det nog tid för mat.
- Det blir bra, säger Tove. Vad tycker du?
- Jo, jag tycker också att det blir bra. Snart är vi i full gång med att duka och skära upp sallad och sätta fram glas och vända dem upp och ner, så att inga flugor kommer ner i glasen fastän det är vinter. Tove tycker att det behövs och då blir det så. Hon går fram och tillbaka med glas och bestick och undrar var hon ska göra av duken som finns på bordet och jag frågar henne vart hon vill lägga duken. Snart är vi det där kraxande kråkparet i Djungelboken som hela tiden frågar "vad tycker du" och ingen av fåglarna vill svara utan frågan studsar tillbaka: "hitt' på nåt".



Inte bara en syster

- Vad är det som händer här?
En stark hand griper tag om min axel.
- Är det du som är ansvarig för det här?
Jag förstår att det är chefen för affären. En namnskylt på bröstet talar om att han heter Karl. Jag känner tårar tränga fram i ögonvrån, men jag blinkar envist bort dem. De ska inte få se mig gråta. Men hur ska jag förklara och få honom att förstå? Jag känner färgen försvinna från mitt ansikte.
- Ja.
Vad det ordet låter ynkligt i mina öron!
- Kom med här.
Chefen går i förväg bort från folkmassan. Jag ser på Mattias. Han har lugnat ner sig något. Gnider sina händer mot varandra som ett tecken på att allt inte är riktigt bra än. Han står där och tittar på vad han har gjort. Hans ögon avspeglar att han inte förstår vad som hänt.



Flykten till djungeln

Jag betraktar Mona i smyg när hon tar sig en tupplur i sin fåtölj. Det är skönt att se hennes annars så spastiska och ryckiga kropp få vara stilla, för då hon sover så kopplar hennes kropp bort kramper och ryckningar. Hennes katt vilar tryggt i hennes knä.
Solen lyser igenom hennes skira sommargardiner och lyser upp hela henne. Ett nöjt leende vilar i hennes ansikte och hennes vita, axellånga hår nästan skimrar. På ett sätt ser hon yngre ut än vad hon är, nästan som en flicka - men vet man hennes historia skulle man förstå varför hon inte är präglad av sin tid. Hon vet inte vilka Harry Brandelius eller Frank Sinatra var - hon lyssnar på dagens dansband och populärmusik. Hon har inte velat se filmer med Anita Ekberg eller Clark Gable – hon tycker om Mel Gibson och Kevin Costner.
Fast vid närmare eftertanke så är Mona verkligen präglad av sin tid.



Minns du Martin

Martin var 22 år när jag träffade honom första gången. Det var tre år efter olyckan. Han stod i sina föräldrars trädgård och mekade med en av sina cyklar. Det var vår och sol, och när han hörde den gnisslande grinden gå upp vände han huvudet mot mig och kisade.
- Hej! sa han.
- Hej! sa jag.
- Jag vet att du skulle komma, men jag minns inte vad du heter, sa han och sträckte fram en oljig hand.
- Jag heter Elsa, sa jag.
- Jag har det uppskrivet, sa han. Men boken ligger därinne... tror jag.