Jag gillar mitt jobb - om yrket personlig assistentIfAs webbsidaFöreningen JAGs webbsidakontakta osssök jobb som personlig assistentom yrkettill förstasidan

En personliga assistent berättar om sitt jobb
Läs andra berättelser.

Maria:

"Plötsligt hade jag inte längre migrän, inte ont i magen och tyckte inte längre att det var jobbigt på söndagskvällar inför arbetsveckan"

Säljkarriären var utstakad. Maria Gate skulle gå i kostym och tjäna pengar. Men en sommar på Gotland träffade hon nioåriga Emma i rullstol. Och livet förändrades fullständigt.

Var vi dimper ned i arbetslivet styrs av de mest skilda anledningar. Andras förväntningar, vanligen egna och oftare än vad vi tror är det slumpen som styr. Alla hittar inte fram till sitt ultimata jobb medan andra har tur.

Maria Gate sitter tillsammans med Emma på kafé Ritorno i Stockholm en ruggig decembereftermiddag och berättar med intensiva gester om sin tid som karriäristsäljare. Emma plirar på Maria och äter hallonbakelse.

Det började 1996 när skoltrötta Maria Gate gick ur gymnasiets ekonomiprogram och ville ut i arbetslivet. Det var början på IT-boomen och hon fick jobb som innesäljare på återförsäljaren/IT-distributören Microwarehouse. Hundratals telefonsamtal om dagen, arbetskompisar i sin egen ålder och livet var en fest. Det här var möjligheternas tid och snart var Maria ansvarig för en Mac-säljgrupp.

- Det var en kul tid och en skola för livet. Det var där som jag lärde mig affärsvärlden.

Efter 2,5 år hade hon erfarenhet och tvekade inte när en inköpstjänst lystes ut på företaget. Chefen frågade om hon kunde inköp, vilket hon inte kunde men det gick galant. Hon gjorde företagets alla inköp av både hård- och mjukvara.

- Det var stora volymer, mycket pengar och många möten med viktiga personer.

Maria var 22 år och hade redan kommit långt i karriären. Drygt två år senare, 2001, tyckte hon det var dags att gå vidare. OM sökte en inköpare och hon fick jobbet som dock inte var vad hon hade tänkt sig. I stället för en övergripande inköpare blev hon mer av en förmedlare av inköp från OM:s avdelning.

- Det blev inte alls den utmaning som jag hade tänkt men det var ändå kul eftersom man fick insikt i ett så stort företag.

Skillnaden mot Microwarehouse var stor. Arbetskollegorna var äldre, hade mer bankirattityd och det var inte alls samma tempo som på förra jobbet. Och första veckan började korridorssnacket om neddragningar. Lågkonjunkturen hade rullat igång.

Men Maria gav OM en chans, trots att chefsrockaderna gick snabbt och en ny inköpschef, det jobb hon själv ville ha, tillsattes. Tillsammans med andra inköpare fick hon driva ett projekt att installera en helt automatiserad inköpstjänst. Våren 2002 fungerade systemet färdigt.

- Och då var jag överflödig, konstaterade Maria.

Det blev avgångsvederlag och en lång sommar på Gotland där familjen har en turistanläggning.

- Jag var inte orolig utan var säker på att jag skulle få jobb bara jag sökte.

Det var där som Maria träffade Emmas pappa som undrade om Maria skulle vara intresserad av att jobba som personlig assistent åt hans dotter som då var nio år. Emma har spinal muskel atrofi, SMA, som är en medfödd muskelsjukdom vilket innebär att musklerna är kraftigt försvagade. Hon sitter i rullstol och måste träna för att hålla de muskler som fungerar igång.

Maria gillade Emma men personlig assistent var inte direkt vad hon hade siktat in sig på. Men, erkände hon, hon har alltid varit intresserad av att jobba med sociala frågor, åtminstone på fritiden. Fast att jobba heltid som
personlig assistent, när det var ju sälj/inköp och databranschen hon skulle satsa på.

Det blev höst, Maria kom hem till Stockholm men drog sig för att söka jobb. I stället träffade hon Emmas mamma, de kom bra överens och Maria började jobba som nattassistent åt Emma. Hösten blev sen, pengarna från OM började att ta slut men av någon anledning sökte Maria inga jobb.

- Till slut frågade jag mig själv varför och det enda svar jag kunde ge var att jag inte ville arbeta med sälj.

En skrämmande insikt. Men en kväll nära årsskiftet satt hon och pratade med Emma som undrade om hon inte ville bli hennes personliga assistent på dagtid.
- Det var smickrande och jag föll för det.

Maria bestämde sig trots att hon köpt en bostadsrätt. Hon räknade på sina lån och kom fram till att hon skulle klara det trots att lönen var långt ifrån en säljarlön. Vid årsskiftet till 2003 började hon jobba
som assistent åt Emma.
Det blev en större förändring än vad hon anat.

- Plötsligt hade jag inte längre migrän, inte ont i magen och tyckte inte längre att det var jobbigt på söndagskvällar inför arbetsveckan.

Nu i efterhand kan hon se att sälj- och inköpsjobben inte alls passade henne. Hon hade inte mått bra av det och drivits av föreställningar om att det var det här hon skulle göra. Och med starka föreställningar är det lätt att hitta bortförklaringar när kroppen protesterade. På OM fick hon migrän på grund av understimulans, på Microwarehouse var det för högt tempo.

I dag har hon jobbat med Emma i två år. Har jättekul och mår bra. Emma går i Adolf Fredriks musikklasser och Maria följer henne hela dagarna.

- Jag försöker hålla mig ur vägen så mycket som möjligt för hon klarar sig så bra. Det är när något behöver lyftas eller flyttas som jag rycker in.

Billy Andersson

Artikel har tidigare varit publicerad på realtid.se till sidans topp


"om yrket personlig assistent"